idaahl

Finns så mycket jag skulle vilja ändra på. Men jag vet att hur mycket jag än försöker, eller inte försöker, så kommer de aldrig att förändra situationen. Bara svälja, lägga bakom sig och gå vidare.

Igår fyllde Jimmy år, min syster sambo alltså. Så va hos dem och åt smörgåstårta och massa gott. Idag fyller mammas sambo Lelle år samt min bror Conna. Blir kalas hos mamma, dock inte med min bror, så får fira honom en annan dag istället. Men har gett honom ett stort grattis och ger dem alla ytterligare ett STORT GRATTIS här!

Liam ska på 2.5 års kontroll på bvc på måndag klockan 09:00. Stor kille nu.. tiden går så fort..för fort ibland...
Sen på tisdags ska vi till Vrinnevisjukhuset pålökarebesök för min del klockan 09:00 och till ortopeden klockan 14:00 med Liam. Full rulle den dagen. Va tänkt jag skulle skriva tenta på onsdag men överväger att ta ett studieuppehåll en tid och jobba lite. Känner att ekonomin och tiden inte går på plus längre. Är nog som alla säger, det är fruktansvärt tufft och närapå omöjligt att studera när man är ensam med småbarn....tyvärr.. Måste erkänna de hade rätt..

Nu sitter jag hemma hos min syster igen. Ska hämta Liam på dagis klockan 15:00, sen hem o göra oss fina till kalaset. Dagens humör...jaa...va ska man säga... Känner mig väldigt ledsen, som något håller på att rinna över i mig. Skulle nog på en fingerknäppning kunna stortjuta rakt upp och ner. Men sväljer och stoltheten tar över.

Har varit en jobbig tid för mig senaste månaderna. Jag vet inte riktigt hur mycket jag klarar mer. Allt alltid stå på egna ben, alltid vara ensam om saker och ting, aldrig få ha någon vixen att dela allt med. Någon som kan vara den vuxna istället för mig ibland. Saknar mammas stora famn man hade att krypa upp i och gråta ut när man va liten. Nu kan man inte de längre, alla förväntar sig att en enda vuxen människa ska kunna klara livets alla hinder och svårigheter själv, resa sig på benen ensam efter hårda fall, stå emot alla frestelser och på samma gång visa rätt väg för ett litet barn och lära de rätt och fel och ge han alla kärlek och trygghet man kan ge plus lite till. 
Många gånger önskar jag att jag slapp vara själv. Att livet varit annorlunda. Vart tog mitt drömliv vägen jag hade som barn? De säkert alla drömmer om någon gång... Att träffa någon man älskar och som älskar en lika mycket tillbaka. Att få vara med om den romantiska förlovningen och det underbara bröllopet, få bära den klänning varenda tjej skulle drömma om, skaffa ett fint hus med en trädgård där våra barn kan springa runt och leka utan att man ska vara rädd för massa trafik och farligheter. Åka på små romantiska mysiga semestrar med familjen...Leva livet ut med den personen och känna sig älskad in i det sista. 
Allt började bra, jag växte upp i de där huset, med min mamma, pappa, syster och bror. Reste runt massor när jag va liten. Fick min drömgård med massa hästar och andra djur...men sen tog allt stopp. Och då pratar vi om när jag va 15 år.. Som om min dröm bara gick upp i rök. 
Nu lever jag ensam med min son och alla mina problem, några med lösningar, andra utan, i en etta i Finspång. Träffar en bekant själ si sådär en gång i veckan och då med en.. vad jag kallar våldgästning. Men så illa är det inte. Har min mamma med familj och min syster med familj ett stenkast bort. Min bror med sin familj bor 3 mil från mig. Och min bästa vän Sofia lika så.
Kalla mig pesimist, kanske jag är det ibland, men finns det inte stunder då man faktiskt får tycka synd om sig själv..mer än vad som behövs. Menar... hur skulle glädjen annars påträffas om man inte sänker sin glädjenivå under standard? Riktig glädje är ju inte direkt någon man stöter på varje dag. Så håll i hatten och ta vara på den när den sknackar på dörren, vem vet när den kommer på besök nästa gång?

XoXo/ Ida