112 - Min son har ramlat, jag tror han är förlamad!
Japps, så lät de idag här hemma...
Har upplevt min skräck idag. Liam klättrade upp i vagnen och vidare mot hatthyllan och ramlade i golvet.
Hörde hur hans cykelhjälm ramlade ner från hyllan, och efter kom en dov duns - tysnad sen en ledsen Liam. Dock inte hans vanliga gråt, som han har när han blir rädd eller slagit sig..utan mer ett tyst gråt. Ute i hallen ligger min älskade son på golvet, på sidan utan att röra sig. Lyfter upp han och upptäcker att han inte rör armen han legat på, bruten tänker jag. Sen ser jag han inte rör på någon arm, eller något ben. Nyper han hårt i foten, ingen reaktion. Tar han i min famn och ska bära honom till sängen. Han är heltslapp i kroppen, inte en rörelse, och huvudet bara rullar på kroppen, som de inte satt fast eller han hade någon stadga i de alls. Han har skadat nacken täner jag. Lägger ner han i sängen..han rör sig inte, bara gråter hest... då visste jag...min son hade brutit nacken och blivit förlamad. Jag va helt säker. Kastade mig över mobilen, ringer 112... min son har ramlat..jag tror han är förlamad. Efter ett samtal med dem i en fruktansvärd chock kommer räddningstjänsten hit. Eftersom han är så liten satte de ingen syrgas på honom utan uppmanade bara att han inte fick somna eller röa på sig. De svåraste va att hålla honom vaken, han va helt borta. Grät ännu men man fick ingen kontakt med honom... Efter en stund började han kvickna till och i samband med att ambulansen kom va han piggare och hade börjar röra på armar och ben och slutat gråta. Så de iaktog honom en stund, pratade med mig och sa att jag fick välja på att ta honom till akuten för observation eller observera själv hemma. Men då han upplevdes bättre så valde jag att va hemma med honom och ringa om det blev någon förändring.
Nu ligger han och sover här i min säng ihop med räddningsapan Flammy som han fick av räddningstjänsten när de kom.. Får se hur han mår när han vaknat. Han är svettig och varm nu men blir lätt varm när han sover. Så får se...uppkommer feber eller upplevd trötthet osv kommer vi besöka sjukhuset direkt. Misstänker en hjärnskakning på honom så minsta lilla jag ser som är avvikande kommer sjukvården kontaktas igen.
Men lovar...har aldrig varit så rädd. Folk pratar om chock...nu vet jag vad det är. Fick inte fram orden i telefonen, skakade och grät...
Så ett STORT tack till räddningstjänst som va här med mig - jätte trevlig personal som gav en enorm trygghet och lugn, ambulanspersonal som åkt från Norrköping i raketfart, min familj som ringt och varit i full beredskap på att komma eller vad som skulle behövas trots de alla jobbade.
Och ett ENORMT tack till min syster Erica som kom snabbare än blixten hit och stannade flera timmar. Kändes enormt skönt att ha någon här hos mig.
Och tack Anton för du bryr dig så mycket. Vet vi betyder grymt mycket för dig och de här skrämde dig. Gulligt att du bryr dig så och finns för oss i alla lägen trots avståndet. <3
Så....idag blev min mardröm sann...även om den slutade (hoppas jag) bra. Så va de en skräck. Hoppas jag inte behöver uppleva något sånt igen... min älskade son... :'(
Har upplevt min skräck idag. Liam klättrade upp i vagnen och vidare mot hatthyllan och ramlade i golvet.
Hörde hur hans cykelhjälm ramlade ner från hyllan, och efter kom en dov duns - tysnad sen en ledsen Liam. Dock inte hans vanliga gråt, som han har när han blir rädd eller slagit sig..utan mer ett tyst gråt. Ute i hallen ligger min älskade son på golvet, på sidan utan att röra sig. Lyfter upp han och upptäcker att han inte rör armen han legat på, bruten tänker jag. Sen ser jag han inte rör på någon arm, eller något ben. Nyper han hårt i foten, ingen reaktion. Tar han i min famn och ska bära honom till sängen. Han är heltslapp i kroppen, inte en rörelse, och huvudet bara rullar på kroppen, som de inte satt fast eller han hade någon stadga i de alls. Han har skadat nacken täner jag. Lägger ner han i sängen..han rör sig inte, bara gråter hest... då visste jag...min son hade brutit nacken och blivit förlamad. Jag va helt säker. Kastade mig över mobilen, ringer 112... min son har ramlat..jag tror han är förlamad. Efter ett samtal med dem i en fruktansvärd chock kommer räddningstjänsten hit. Eftersom han är så liten satte de ingen syrgas på honom utan uppmanade bara att han inte fick somna eller röa på sig. De svåraste va att hålla honom vaken, han va helt borta. Grät ännu men man fick ingen kontakt med honom... Efter en stund började han kvickna till och i samband med att ambulansen kom va han piggare och hade börjar röra på armar och ben och slutat gråta. Så de iaktog honom en stund, pratade med mig och sa att jag fick välja på att ta honom till akuten för observation eller observera själv hemma. Men då han upplevdes bättre så valde jag att va hemma med honom och ringa om det blev någon förändring.
Nu ligger han och sover här i min säng ihop med räddningsapan Flammy som han fick av räddningstjänsten när de kom.. Får se hur han mår när han vaknat. Han är svettig och varm nu men blir lätt varm när han sover. Så får se...uppkommer feber eller upplevd trötthet osv kommer vi besöka sjukhuset direkt. Misstänker en hjärnskakning på honom så minsta lilla jag ser som är avvikande kommer sjukvården kontaktas igen.
Men lovar...har aldrig varit så rädd. Folk pratar om chock...nu vet jag vad det är. Fick inte fram orden i telefonen, skakade och grät...
Så ett STORT tack till räddningstjänst som va här med mig - jätte trevlig personal som gav en enorm trygghet och lugn, ambulanspersonal som åkt från Norrköping i raketfart, min familj som ringt och varit i full beredskap på att komma eller vad som skulle behövas trots de alla jobbade.
Och ett ENORMT tack till min syster Erica som kom snabbare än blixten hit och stannade flera timmar. Kändes enormt skönt att ha någon här hos mig.
Och tack Anton för du bryr dig så mycket. Vet vi betyder grymt mycket för dig och de här skrämde dig. Gulligt att du bryr dig så och finns för oss i alla lägen trots avståndet. <3
Så....idag blev min mardröm sann...även om den slutade (hoppas jag) bra. Så va de en skräck. Hoppas jag inte behöver uppleva något sånt igen... min älskade son... :'(
Kommentarer
Trackback