Stolthet och godtrohet - På gott eller ont?
Ja, va ska man säga..? Att vara godtrogen är ju något bra. Men att vara de i för stor skala kan faktiskt ställa till de lite. Att inte märka baktankar för man är för godtrogen, inte se när någon raggar för man bara tror de är snälla och säger rara saker. Att inte tro att någon vill mer än vad man själv vill för man själv har ju absolut ingen annan mening med de hela än att vara trevlig...
Sen stoltheten... Att ha stolthet är ju också något bra. Man är stark som person. Men ibland måste man även inse att man har fel och kanske gjort något som inte är helt okej. Att kunna svälja sin stolthet då och faktiskt säga de till dem som är inblandade och även till sig själv. Ibland måste man ta steget och be om ursäkt fast man själv inte tycker de är någon stor sak att bråka om.
Se ur andras perspektiv och förstå. En viktig förmåga att ha med sig i livet. Även om man inte håller med, måste man försöka förstå.
Personligen har jag en stolhet som heter duga. Den går hand i hand med min envishet. Vilket inte alls är bra alla gånger. Godtrogen...nej...tvärt om.. Litar inte på folk så lätt. Trevlig mot alla, javisst..men inte godtrogen. Någon lärde mig att skenet kan bedra. Vilket jag kommer bära med mig hela livet.
Så..min fråga är.. stolthet och godtrohet - på gott eller ont?
Eller är de så enkelt att de går hand i hand med varandra?
Ska se hur lång tid de tar innan Anton släpper sin sin stolthet denna gången. Han har de ju ändå lätt, för ligger inget bråk bakom de hela, utan bara en ren princip för min del. Enkelt. - som han alltid brukar säga som avslut på våra diskutioner. :) Herrn som vet vad han vill och tycker och så är de. Punkt. Enkelt haha. Stolheten själv är han :) Men så underbar... <3
Nu ska jag ta tag i matlagningen för kvällen och börja räkna minuterna. 17:35...jag vet han är vaken. Jag vet han tänker på mig o saknar mig. Frågan är bara när han inser jag är lika envis som han just nu och ännu lite mer. :)
Kram