idaahl

De är så många gamla tankar som rör upp minnen nu. Hemska minnen men även fina minnen med min vän... Kommer få leva med de beslut jag tog just då. Vilket känns oerhört svårt då jag känner att jag tog fel beslut och svek min bästa vän, mitt liv. Hade jag gjort vad jag lovat mig själv och henne att göra om något skulle hända, kanske hon levt idag...
Ångrar de så fruktansvärt mycket och kunde jag spola tillbaka till den stunden skulle jag inte tveka att göra de och göra allt för att rädda henne ist för att ge upp hoppet och låta rädlan ta mig från verkligheten. Minns inte mycket av den kvällen. Var nog inte riktigt där då fast jag stod jämte henne. Minns våra sista minuter ihop, när jag satt hos henne och såg hur orken och hoppet försvan från henne....hur jag slöt mina ögon och drog händerna över henne för att minnas alla detaljer och känslan att röra vid henne...känna hennes varma andetag i min nacke när jag kramade om henne. Hennes mjuka pussar hon gav en och hur hon rufsade till mig i håret varje gång hon såg mig.
Vet jag vägrade skriva på papprena som skulle döda min vän fast jag hört mig själv säga att det fick bli så. De tog mig år innan jag kunde röra hennes saker eller se på kort utan att ha tårarna rinnande längst mina kinder som stora forsar. Men än idag kan jag ligga sömnlös och tänka på den kvällen. Varför gjorde jag inte si och varför gjorde jag inte så? Många frågor...men inga svar... De enda jag vet är att dagen för hennes död närmar sig...natten mellan den 21 aug o 1 sep lämnade jag hennes sida och hörde henne ropa efter mig när jag gick....

Sjukt tänker många.....hon va ju bara en häst... hehe...ja..hon va bara en häst..men inte så bara för mig. Hon va min bästa vän och den jag levde för. Jag älskade henne över allt annat på jorden...men jag svek henne.. Förlåt Decibell..

R.I.P hjärtat...

 <3 Saknar dig...